Dramatiska liljor
Det var min kollega som uttryckte det om Fredsliljan som står på mitt kontor.
- Dessa dramatiska liljor, säger hon skrattande.
Jag hade glömt att vattna den och den visade genast sitt missnöje.
Hängde med hela kroppen och såg ut som att all stuns försvunnit in i torrdimman.
Stackars staaackars lilja.
Så fick den vatten och plötsligt reste den sig, nöjd med en styrka som hos en ek.
Stolt och sprallig.
Jag tittar på liljan som står på mitt kontor.
Den påminner om någon.
Nu vet jag - en tonåring!
Det är bara en tonåring som kan se ut som en törstig fredslilja.
När allt är jobbigt, trist och orättvist, då hänger hela kroppen och ingen kan missa hur sorgligt tråkigt allt är.
Som en brorsdotter sa:
- Att vara barn är som att sitta i fängelse... man får ju inte göra nååånting.
Hon tittar på mig och vill få mig att förstå.
- Jo, jag förstår... men "tyvärr", är det så när man har föräldrar som bryr sig och är rädda om en, svarar jag, ja, då får man inte vara ute hela natten när man är fjorton år.
Hon suckar. Stackars stackars lilja.
Samma barn som senare när hon pluggar till AM-kortet (hon som är less på allt plugg) sitter fokuserad.
- Tycker du det är jobbigt att plugga teorin?
Hon tittar på mig med enorm övertygelse i blicken:
- Nä ä, du... nu pluggar jag för min frihet!
Hon. En lycklig lilja.
Och jag ler.
Lycklig att få följa dessa ungdomar både genom lyrisk sprallighet, deras drömmar och glädje. Men även när de slokar och släpar fötterna efter sig (tror även händerna släpar i marken, när jag tänker efter).
Livets liljor. De är underbara!
