Haren har...

Din plats i mitt hjärta finns bara till för dig och ingen annan kan ta den. Nånsin.

Jag tar dig för givet och jag räknar liksom med att du ska veta. 

Vadå? 

Att min kärlek till dig är ovillkorlig och självklar. 

Varför skriver jag det här i bloggen? 

Jo, när du ibland känner dig sviken eller bortglömd eller himlad med ögonen åt (såsom ens barn ibland gör)... gå hit till bloggen och läs detta igen.

Vårt band kan inte brytas. 

Vårt band är gjort av evinnerlig omtanke, miljoner minnen, tonvis av mjuka kramar, tusentals tonårsduster och så många värdefulla samtal. 

Du har gett mig bilden av den mamma jag själv vill vara - med acceptans, förväntningar, förståelse och ibland förebråelse men alltid med en öppen famn. Mitt mål är att också vara sån. En mamma som du.

Vi är olika, ja.

Vi vill olika, ja.

Vi kan tycka olika, japp.

Men vad gör det... SÅNT kan man ju ha sina vänner till. Olikheterna säger inget om vår kärlek till varandra. Om vår relation. 

Jag kommer aldrig kalla dig "min bästa vän". För mig är benämningen "mamma" större, finare och viktigare. Speciellt när en mamma är älskad för den hon är... och det kan jag lova dig att du är. Du finns kvar förbi bästa vänner och förbi brustna kärlekar. Du finns kvar. Och jag finns kvar.

Du är min mamma. 

Tro mig, för mig är du den finaste mamman någon kan ha och jag är för evigt tacksam. Även när jag himlar med ögonen.