Min Norfolkterrier (episod 6)
Han älskar vatten.
Finns vatten i närheten, är det där du hittar honom och... hans rumpa flyter. Jag svär... den flyter!
Jag har gått efter honom i vattnet och kollat... han gör bara små små duttar med baktassarna för att ta sig framåt. Han är som en flotte med paddelstyrning, samtidigt låter han som en bökande gris.
Ja, för han andas ju endast med nosen, förstås, och drar in ljudligt med luft när han flyter fram i vattnet. Helt makalöst gulligt att titta på.
- Han ser ut som en bäver!
Säger ett barn som delar stranden med oss på Sidsjön. Pojken står bredvid mig i solen och kan inte heller sluta titta på hunden.
Hunden blir som manisk och finns vattenautism, så har han det. Fullt fokus. Allt annat stör. Om han märker nåt annat, vill säga.
Kommer en hund som vill hälsa medan Razzel är i "vattenlandet" fnyser han och visar tydligt att han hellre leker ensam.
Han ser allt som bryter den våta ytan.
En skräddare kan bli ett äventyr. En liten pinne dras in till land. Och änder... ja, de ska jagas, förstås. När han ser dom, simmar han efter men inser rätt snabbt att:
- Helvete, hääär var det djuuupt! (med läspning)
Vänder med nosen i vädret och puffar in mot land med sin flytande rumpa och höga snarkljud.
Så roligt!
Och så har han sin älskade pöl.
På baksidan av ett hus hos några vi älskar finns en liten betongdamm... i den står Razzel tills vi tar upp honom. Ibland avbryter han sin lek för att han är hungrig eller nödig (nöden kräver en nr två) och eftersom han behöver oss då, skäller han och vi ordnar med mat eller prom... sen återgår han till sin autismlek.
Jag är helt fascinerad över hans maniskhet.
