Två av oss
Alltså, förutom att mitt förnamn kan stavas på hundra olika sätt så är det väl inte jättevanligt.
Mitt efternamn är ju inte heller jättevanligt. Inte som Nilsson, Eriksson och ja... ni fattar.
Ändå hände nåt lite kul för måååånga år sedan. Ni vet, på tiden när, förutom att kunna dricka kall Oboy till middagen (eller precis när man ville), det var en lyx och sån vuxenkänsla att få egen telefonlinje in till sitt alldeles egna hem.
Jag ringer Telia. De svarar.
- Telia. Chatrine Nordlund.
- Ja, precis. Det är jag. Wow, coolt att du ser det!
- Mhm... vad menar du?
- Ja, att jag är Chatrine Nordlund... som ringer, liksom.
- Okej, men jag heter Chatrine Nordlund
- Va, heter du också Chatrine Nordlund?
Och jag blev en sån man själv hatar i servicejobb... en sån som tycker något är så himla fränt att man missbrukar den andres arbetstid till att berätta om det.
Hon, min namne, verkade mest vilja få ärendet överstökat. Hon verkade inte alls lika upprymd.
Tror jag såg henne senare i en annons i tidningen. Hon hade fått barn och hon såg snäll ut och ja, vi stavade våra förnamn olika.
Tror inte NÅGON stavar namnet likadant... vi har liksom haft väldigt fantasifulla föräldrar allihop. Förutom de som blev en hederlig Katrin då, förstås.
