Varför Gud inte gav mig någon talang
Blir lite frustrerad när jag möter människor som är duktiga på något men inte ser det själva, eller inte vågar dela med sig eller... orkar inte dela med sig av det.
En del har med tålamod och tid blivit en fantastisk konstnär eller musiker (för att ta två exempel). En del har en naturbegåvning som gör att de blir självklara stjärnor. Vissa använder sin talang och ger sig ut i världen. Andra förstår inte ens att de har en talang (kanske flera talanger).
Det slog mig så tydligt på galleriet en dag. En kvinna ställer ut. Hon är helt magiskt duktig på att måla (jag vet att konst sitter i betraktaren men efter några år som gallerist har jag lärt mig vad som går hem i stugorna).
Hon har sin första utställning trots att hon målat i många år.
Den här utställningen blev av mest för att hennes barn, typ, bokade in henne.
Jag bara tittar på henne. Hon är i chock över människors reaktioner. De är lyriska över hennes verk. Människor köper hennes tavlor!
Hennes barn står där bredvid och är inte ett dugg förvånade. De har ju sett hur duktig hon är.
- Men är det verkligen din första utställning?
- Ja...
- Varför? Varför har du inte ställt ut tidigare?
- Jag har liksom inte tänkt att det skulle vara intressant för någon annan.
- Alltså... ja, det är nog inte konstigt att Gud inte gav mig någon talang. Jag menar, hade jag kunnat det du kan, hade jag kastat det på alla jag såg och tänkt att... jag ska erövra världen.
Det var då det hände. Nåt klack till i mig.
Då slog det mig hur han satt däruppe på ett moln. I handflatan hade han ett litet frö med svans. Tittade på det en stund, behövdes ingen lång stund:
- Nä, herregud (ja, han talar både om och med sig själv), den här karaktären ger vi varken tålamod eller naturbegåvning. Hon får bli talanglös. Då får vi i alla fall ETT bekymmer mindre...
Och så blev det.
Gud blåste iväg mig, jag svävade genom universum och landade i pappas pung.
