En kris eller ett uppvaknande?
Åh, ja!
Jag har själv uttryckt det när jag sett någon förändras. Vare sig det är positivt eller negativt. Att de plötsligt är lyckliga eller plötsligt deppiga. Att de plötsligt bytt stil, man eller bara levnadsstil överlag.
- Jaha, hen går väl igenom nån kris...
Kunde liksom slänga ur mig det rätt enkelt. Tills jag hörde det om mig själv.
"Va? Varför tror de att jag går igenom en kris???"
Och då började jag reflektera och rannsaka. Hur kommer det sig att de ser en förändring hos mig som jag inte själv ser? Jag kände mig ju bara gladare. Jag hade hittat och accepterat mig själv. Ett lugn.
Jo, jag hade vaknat upp.
Jag insåg att jag levde efter normer som jag inte ens stod bakom. Ni vet, de normer som beskriver hur du ska vara som vuxen och ja, jag passade inte in i dem, helt enkelt.
I alla fall inte i de normer jag mötte omkring mig (förstår att normer skiljer sig mellan olika kulturer, samhällen och umgängeskretsar).
Min kris genomlevde jag ju när jag slet med gardiner i fönstren, när jag ägde det man borde äga, när jag inte tatuerade mig "för" mycket, när jag inte krävde mer i en relation än det jag fick... ja, när jag gjorde mitt yttersta att leva som den bild jag hade av vuxna. Av vuxenlivet. Det behövde inte vara så glatt och enkelt... bara det var funktionellt. Och gärna "fläckfritt". Ett väloljat maskineri.
(ni som känner mig vet ju hur DET gick. Det går inte att både vara normriktig och samtidigt helt tvärtemot... i samma person, i samma liv. Olja läckte överallt och ingen fanns att laga maskinen)
Det jag insåg i mitt reflekterande och rannsakande var att vi nog oftast ser
uppvaknandet hos människor, inte krisen.
Krisen är tyst, sluten, ihopbiten, tålmodig och obemärkt.
Uppvaknandet är precis tvärtom.
Visst borde vi vara glada för den som tog sig ur krisen?
Men det är svårt då vi så lätt vill hitta en snabb förklaring till varför en person väljer att göra något vi inte själva förstår.
Så typiskt oss människor.
Vi förstår sällan andra förrän vi själva drabbas... och inte ens då försöker vi förstå genom annat än vår egen erfarenhet. Fortfarande inte genom den andres.
Fortfarande förstår vi ju alltså inte alls.
Det här ska jag bli bättre på. Det lovar jag.
Jag vill inte vara den som dömer andra bara för att de inte följer normer andra satt upp.
Vi är olika. Och viktigast är ju att du är du, så som du är när du mår som bäst.
Jag ska uppmuntra dig till det.
Annars... undvik mig.
