Haren har...

Jag vet inte hur du funkar men jag funkar prinicipiellt inte särskilt bra. Alltså, principmässigt.

 

Första gången det slog mig:

Går i högstadiet och pluggar inför ett prov.

Mörkret faller utanför och jag har inte hunnit så långt som jag hoppats.

Blir tröttare och tröttare.

Tillslut lägger jag större energi på att hitta anledningar till att inte behöva plugga mer, än till att plugga. Jag sitter och funderar på mina framtida jobb och ifall jag ens blir hjälpt av ett bra betyg. Jag går igenom alla yrken jag INTE vill ha, där jag vet att betyg är grunden till någon framtid alls. 

Tillslut kommer jag på den viktigaste anledningen till att lägga undan boken: "Min hälsa går fasiken först. Utan sömn dööör man!"

Och så la jag mig och sov. Med gott samvete, till och med! 

 

Såhär är det ofta. Alltså, när det handlar om mig personligen (inte mig som mamma, arbetstagare eller vän... utan när det handlar om mig och mig endast)

Jag kan ha vackra ambitioner till att äta bra, träna mer, snusa mindre, berika mig själv med kunskap... ja, allt som jag i princip tycker är viktigt för alla människor.

Fast helst nästa vecka.

 

Okej, det kanske handlar om självdisciplin men inte bara, tror jag. Min karaktär och min ursprungsprincip vet väl vad jag egentligen tycker och känner kring saker och ting, ändå ändrar jag karaktär och släpper mina principer så lätt... om så bara för en stund. Sedan, när jag är mätt av en pizza, känner jag hur min karaktär ändras tillbaka. Då börjar ambitionerna ta form igen... och mina principer blir självklara... igen.

 

Är liksom mest amitiös för morgondagens jag. Framtidens jag. Nästa veckas jag.

Jag blir lyrisk i tanken över min kommande målbild.

Romantiserar LCHF-dieter och kvällskurser i matematik, ja, allt som jag ska göra sen, kanske redan imorgon. 

 

Så kommer morgondagen (oftast en måndag). Jag vaknar och kör på precis som vanligt. Inte en tanke på allt jag planerat för mig själv... med start... just idag.

Nä, måndagen rullar på och jag ligger plötsligt i sängen vid 22:03:

"Men va fan, idag skulle jag ju... "

 

Det blev inte gjort och när jag lägger mig på sidan och trycker kinden mot kudden inser jag att det nog inte kommer hända på tisdagen heller. Jag hittar ursäkter för att stilla samvetet. 

Den bästa:

"Äh, jag är väl inte redo än och då är det ju omöjligt, har jag hört. Sånt måste man ju acceptera. Sen... när jag är redo... då jäklar!"

 

Somnar gott.