När kom min acceptans?
Gav jag bara upp eller handlade det om att överleva?
Jag försöker minnas när det hände första gången... när jag insåg att jag inte kan göra annat än att "gilla läget" (nä, jag menar inte alla gånger jag satt huvet i sanden. DET är något helt annat)
Jag försöker minnas.
Jag minns inte.
Jag minns bara lugnet som infann sig när jag slutade kämpa emot. När jag insåg att allt inte behöver vara en kamp och allt inte kräver att jag känner. Jag måste inte reagera och jag måste inte agera.
I allt.
Exempel: Att kunna släppa en diskussion trots att jag anser mig ha rätt och den andre fel. Jag orkar inte övertyga längre. Jag vet att det som är rätt kommer fram sen... och inte ens då känner jag någonting. Typ som; "Ha, vad var det jag sa?!?". Nä, inte ens det känner jag längre. Har jag fel så kan jag säga att "jaha, jaså... då tänkte jag fel" men det känns inte i mig. Det är inte ett nederlag. Det är bara rätt. Punkt.
Jag förstår någonstans att jag varit utbränd. Känslomässigt. Jag är helt övertygad om det och jag undrar om det är under kurerandet jag hittade sätt att skydda mig själv. Kan det vara så? Så som jag undviker stress.
Eller är det en mognad som gör att man väljer sina strider betydligt kräsnare? Man orkar inte lägga energi på ALLT längre. Man omprioriterar vad som är viktigt att slåss för.
Är det ett handikapp? Jag vet inte. Ärligt spelar det nog inte någon roll.
Har jag blivit känsloförlamad? Nä, det har jag inte. Jag känner. I massor.
Jag känner kärlek, attraktion, sorg, glädje, lust, ilska och vemod... men ooootroligt sällan känner jag stridslust.
Jag har tappat greppet om yxan som ska hugga min väg fram i världen. Jag vill liksom inte behöva göra det, hugga mig fram. Är inte vägen för mig, då tar jag hellre en annan. Jag vill inte slåss för den. Vägen.
Precis som jag inte vill slåss för kärlek och vänskap. Vissa saker ska bara vara självklara, annars är de inte för mig. Det är min övertygelse och jag har accepterat det.
Toleransen, acceptansen... ja, det som behövs för att sluta känna smärtan.
Det kanske är sant att "det som inte dödar, det härdar"?
Äh, jag vet inte.
För å andra sidan är jag alltid rädd (livrädd!) att jag förnekar någon känsla... och att den ska komma ikapp med större kraft än jag klarar att ta emot. Jag hoppas att ifall jag har den vetskapen med mig... att man måste känna och låta sig kännas... så kanske jag lyckas hålla mig längs vägen utan att dränkas av förnekande känslor men också utan att veva runt med stridsyxan.
Så vill jag i alla fall ha det. Lugnt. Yxfritt.
Yxan ska bara fram när det handlar om att överleva.
Inte för att "bara" leva.
