Haren har...

En kompis ringer:

- Jag vet vad du kan skriva om!

 

Älskar när någon ger mig ett litet upplägg så jag kan starta matchen. Även om min hjärna är rätt funderande mest hela tiden, så står det still ibland. 

 

Okej.

 

Vi pratar om ämnet hans hjärna dragit igång den där morgonen.

"Vad är det pinsammaste du gjort?"

 

- Ja, men så kul! Vad är det pinsammaste DU gjort? frågar jag honom.

 

Och det är just DET han tänkt på:

Han tycker ju inget är pinsamt.

Hur han inte ser det pinsamma i det som andra tycker är pinsamt.

Han har aldrig brytt sig utan har alltid kunnat skratta åt sig själv och bjudit på sina "tabbar".

 

Då funderar vi vidare.

 

Ja, det blir ju lättare ju äldre man blir. Ju äldre man blir ju mindre bryr man sig. Kanske är det så att man mött så många situationer och sett så många andra klantat sig att man liksom inte överraskas längre.

Framför allt har man lärt sig att de flesta är i sin egen värld. De ser inte oss andra så noga som vi gärna vill tro. De flesta tänker mest på vad de själva gör.

 

Liksom min vän har jag också alltid älskat att "stå på scenen". Hade gärna roliga timmen i skolan och allt vad det var... men till skillnad från honom tyckte jag det var pinsamt att göra bort mig. Att ha förväntning på mig som jag inte kunde uppfylla. Att sjunga "Nu tändas tusen juleljus" inför föräldrarna när rösten inte höll... nä, sånt ville jag inte bjuda på. Då blev det så pinsamt att jag efteråt vägrade att mingla med publiken som åt pepparkakor. Jag skämdes över mig själv och pinsamheten piskade mig.

 

Sånt kan jag nog även känna idag, även om jag numer tycker att så länge du gör ditt bästa så är det gott nog.

 

När jag tänker efter:

Ännu mer hatar jag att inte fatta eller att missförstås. Det blir pinsamt, tycker jag. Ja, då tycker jag det blir riktigt pinsamt. Jag blir generad. Oftast å andras vägnar och börjar direkt diplomatiskt släta över situationer och missförstånd. Det stressar mig när andra blir bortgjorda. Då tycker jag det blir en pinsam atmosfär. Sådär så att man kan taaa på skämmet.

 

Så vid den här åldern är sånt mest pinsamt, tycker jag.

Allt annat bjuder jag på. Vet att jag knappast är först med att heja på fel bilar, sätta byxorna bakåfram, kalla någon vid fel namn, köra mot enkelriktat eller... vad det nu kan vara.

Vi alla har varit där någon gång, så det tycker jag att vi kan skratta åt tillsammans. MED varandra. Är oftast rätt mänskliga tabbar, så vi kan garva med varandra istället. För det är ju svinkul!

 

Ja, låt oss göra det. Skratta åt oss själva och med varandra.

Mer mänsklighet åt folket! Mer asgarv och förstående kärlek!