Att vara mer än sin känsla
Allt jag skriver om vet jag att jag inte är ensam om. Det är också en anledning till att skriva. För att fler ska känna sig mindre ensam. Igenkänning gör att vi är tillsammans.
Det här är säkert något som fler känner igen sig i.
Jag älskar dokumentärer. Just nu ser jag en dokumentär som gått tidigare på SVT, "36 dagar på gatan". Som dokumentärnörd kan jag se vad som helst så länge det har med livsöden att göra. Verkligheten och människorna i den.
Däremot märker jag att saker och ting kommer ikapp mig mer och mer. Jag undrar om det är för att mitt liv lugnat sig enormt mycket. Jag har tid för reflektion.
Jag kan se något på skärmen och plötsligt sköljs jag över av en känsla som påminner om något jag känt förut. Något som jag inte erkänt. En känsla jag slagit ifrån mig. En rädsla.
Idag var det en scen.
En vansinnig blick och okontrollerad ilska som gör att något skakar om i mig.
Jag blir påmind om nåt.
Men jag minns bara att det gick bra och den som skrämde mig var inte så galen som den först verkade. Därför har jag aldrig erkänt för mig själv hur otroligt rädd jag faktiskt var.
Jag kan säkert ha sagt:
- Shit, dååå blev jag minsann rädd...
Men jag har aldrig erkänt det hela vägen. Jag vet inte hur jag ska förklara det.
Som att jag förringat det jag känt.
Det gick ju ändå bra. Det hände ju inget. Då finns inget att älta över. Men... jag kanske hade behövt älta det lite, trots att det gick bra.
Ja, det är rädslan som sköljer över mig. Det har jag insett. Rädslan jag känt i vissa situationer men eftersom situationerna löst sig utan att jag varken blivit misshandlad, våldtagen eller dödad så har jag förringat den och bara känt mig löjlig efteråt. Som att jag överdrev och förstorade den. Rädslan.
Varför? Varför erkänner jag inte rädslan jag kände?
Är det för att jag inte vill fastna i den? Är jag rädd att göra mig själv till ett offer?
Vadå offer? Offer för att nääästan bli skadad?
Eller är jag rädd att håna de som faktiskt blivit skadade på riktigt?
De som inte kom undan.
Nä, gör nu inget stort av det här inlägget. För guds skull.
Alla har någon gång blivit trängd, skrämd och hotad... så det är inget speciellt just jag varit med om.
Men jag stör mig på att jag inte erkänner rädslan jag kände, bara för att slutet blev bra.
Slutet gott, allting gott.
Men nä... situationerna lärde mig enormt mycket och rädslan satte sig som ett skyddsnät kring mig för att undvika samma situation igen.
Så... självklart hände något i mig. Trots att det gick bra. Varför vill jag inte erkänna det?
Vi alla bär på dessa förringade, stackars känslorna. Fram med dem! Älta med en vän. Få ur dig skiten! Jag tror det är viktigt.
De är ju också en del av dig.
