Haren har...

Ni som vet, ni vet... hur otroligt mycket det är att tänka på när någon dör. 

I chocken ska du praktiskt klara att ordna och dona. Du bearbetar ditt trauma medan du möter begravningsbyrån och ordnar med telefonabonnemang.

Förresten... det är väl just det man inte gör just då- bearbetar sitt trauma? Det får komma senare.

Det praktiska kan faktiskt vara det som gör att du står upprätt de närmaste månaderna.

 

Tacksamhet.

Kom ofta över mig i sorgen. Tacksamhet. Att inte vara ensam. Att leva i ett land där det finns support även med det juridiska. Där lagar och regler gör att vissa saker går rätt till. Det finns ett slags skyddsnät och det behövs även för de som har ett fantastiskt nätverk av vänner och släkt.

 

Varför det här minnet dök upp just nu?

Mötte musik (allt startade med en bilreklam på teven) igår och satte mig själv in i minnet av min pappas begravning.

Musiken är känslorna jag minns från den stunden. 

 

Jag minns min brors bestämda blick när han säger till prästen:

- Nä, vi kommer inte ha en massa psalmer.

Det blev två, om jag minns rätt. För farmors skull och för prästens (vi hade ju trots allt valt en kyrklig begravning).

All annan musik, och det var massor av musik, var den vi valt och som vi visste hade berört pappa och som vi upplevt med honom.

 

Musik som befriade, smärtade och älskade. 

 

De veckorna var förbi då vi gått igenom den första chocken. Vi hade nära vänner omkring oss och vi ordnade med allt som ska ordnas. En människas liv ska avslutas... inte bara hans puls har stannat.

 

Gravsten (reklam för det låg i pappas brevlåda bara någon dag efter hans bortgång). Bankärenden. Abonnemang. Arbetsplats. Då jag inte var ensam om att ordna minns jag inte allt vi behövde fixa. Vi delade på bördan och i många lägen fanns endast en person som hade befogenhet att ta beslut och ge sin underskrift. Hans fru. Min mamma. Beslut. Chock. Sorg. Förtvivlan.

 

Så var det dags. Pappa skulle till sin viloplats.

Vi står i församlingshemmet vid Timrå kyrka.

Nära varandra. Vår fina släkt. Familj. Vi tre som var kvar... var aldrig ensamma. 

 

Klockorna slår och det är dags för att oss att gå in i kyrkan.

 

Vi kliver in genom portarna.

Den värmen jag kände när jag klev in genom portarna till kyrkan där jag konfirmerats och firat Lucia i ungdomen kommer jag aldrig att glömma.

 

Kyrkan är fullsatt. 

Vi möts av blickar som känner som oss. 

Med oss.

Varenda bänk är fylld av kärlek, värme, omtanke, sorg, chock, förtvivlan och känslan av att inte riktigt förstå vad som hänt.

Jag möter alla dessa ansikten och jag gråter av sån enorm kärlek. Värme. Till dem. Till alla de blickar som är med oss den här dagen. Till alla de som visar min pappas betydelse. Värdighet.

 

För mig var det precis vad de gjorde. Sån värdighet i att sitta där i en svår stund. Ståndaktiga... vid vår sida.

Pappa finns kvar genom varenda kropp som jag såg den där dagen. Hans person, hans liv och hans ja, de människorna bekräftade min kärlek. De bekräftade min pappa.

 

Och jag var aldrig ensam.

Musiken, som jag ju skrev om, vi kände den tillsammans. Allihop. I varje låt fanns pappa med oss. Det var hans musik. Musik som tog i honom, tog nu i oss.

 

Sedan uppburen av sin son, sina bröder och det äldsta brorsbarnet... till sin viloplats.

Sån värdig sista resa. Buren av stolthet, sorg, styrka och lojalitet.

 

Följd av sin familjen...

 

... och omgiven av alla de han mött, berört och som gjort hans liv värdefullt. Dessa människor som stod tillsammans med oss där vid de hårda träbänkarna. 

Deras ansikten gav oslagbar styrka och de strålade av så mycket kärlek. Tack!

Tack för att ni hörde musiken tillsammans med oss.