Facebook - vi förlänger håltimmen
Visst känns det lite så?
För mig känns det så.
Och när jag följer vissa andra ser jag att de verkar känna likadant.
Jag ser hur deras flöden sprudlar av jargong, interna skämt och minnen. Hur de behållit varandras personer trots att tiden gått och inte räcker till för att umgås och hänga som man gjorde när man delade skolans alla obligatoriska timmar.
Genom kommunikationen på nätet delas fortfarande allt det som delades på bänkarna, i fönstren, i trapporna, i bastun eller ja, vilket ställe de än hade som sitt eget häng under tiden de växte som individer och medan de skapade grunden till den de är idag. De förlänger håltimmen lite till. De behåller varandra och även sig själva.
När livet tar fart... ni vet med ansvar, andras behov och allt det som tillkommer när man kliver in i en vuxenvärld... då försvinner så mycket annat. På gott och ont, förstås. Vissa saker SKA försvinna men...
En sak som också försvinner är just alla dessa "hängstunder" man hade tillsammans med sina vänner och klasskamrater. Ni vet när man hängde på sina typiska platser man valt som sina egna inom skolans område. Valt utan vilje. Sällan med flit. Det bara blev så. Och det fortsatte så. På vintertid hade man särskilda platser inomhus och eftersom vi lever i Sverige så är det inomhusplatserna jag minns mest. Även vilka platser som var tagna av andra. Alla hade sina kompisplatser.
Olika grupper satt på olika ställen. Man drogs till sina gelikar och där hängde man... både coolt och ocoolt. Babblade, skvallrade, tittade och njöt över att slippa lektionstid för en liten stund.
Det var även i dessa stunder man lärde sig om varandras intressen och man delade musik, smink, erfarenheter... och mest av allt - känslor. Skratt, tårar, skrän, tystnad och rädslor.
Fast riktigt tysta blev vi endast när någon eller några gick förbi.
De tillhörde inte oss och vi tillhörde inte dem. Vi var tysta lika många gånger av förakt som vi var av en slags dyrkan. Ibland bara av ren "tonårs-fågelholk-syndrom"... stirrande med öppen mun, utan att egentligen veta vad som hände i oss.
Vi gjorde oss större och vi gjorde oss mindre. Men vi var vi. Tillsammans.
Det jag ville säga med det här inlägget:
Jag blir glad när jag ser flöden som behåller vänskap, kamratskap, jargong, minnen, skratt, sorg och ja, de liksom lyser igenom av en gemenskap och närhet jag tycker är fin att se.
Jag låtsas vara den där läraren som går förbi... som hör hur de fnissar tillsammans. Kanske över mig. Kanske över vad de gjorde igår. Vem vet... och jag bryr mig inte.
Jag bara njuter.
