Förlåt, Ulrik!
När jag gick i lågstadiet fick vi en praktikant till oss. Minns inte säkert hans namn men vi kan kalla honom "Torbjörn". Han var inte en bra vuxen för småflickor och det gjorde att jag inte ville gå till skolan.
Tillslut berättade jag för mamma hur rädd jag var för honom... och då tog det fart.
"Torbjörn" blev inte kvar en minut till och det visade sig att jag inte var ensam om att vara rädd för honom. Fler hade anmält hans beteende (nä, han hann inte göra något fysiskt övergrepp på varken mig eller någon annan, vad jag vet. Han trängde bara in oss i väldigt obekväma hörn med anspelningar han borde gjort mot tjejer i sin egen ålder).
Men det här inlägget ska ju inte handla om honom. Bara om hur han gjorde mig till någon jag inte ville vara... mot någon annan.
Något år senare kom Ulrik till vår klass. Som praktikant skulle han vara hos oss ett tag.
Han var fantastisk! Alla barn ville vara med Ulrik... utom jag. Jo, jag ville så oootroligt gärna vara med Ulrik men jag vågade inte. "Torbjörn-helvetet" hade lärt mig läxan.
Så fort Ulrik pratade med mig visade jag tydligt mitt misstycke. Jag kunde säga väldigt dumma saker till honom. Trots att jag helst också hade busat med honom, suttit bredvid honom för att läsa bok... men nä, han fick inte tillgång till mig på NÅGOT sätt. Knappt han fick min ögonkontakt utan att jag visade avstånd.
Så kom dagen då det var dags för Ulrik att lämna klassen. Praktiktiden var över.
Alla barn kramar om honom. Alla barn är ledsna att han ska sluta.
Han tittar på mig:
- Vill du också ha en kram, Chatrine?
- Nä, jag fnyser åt honom och grimaserar..
Men det gjorde ont. För jag kände mig orättvis. Elak mot någon som inte förtjänade det men jag kunde inte göra på något annat sätt.
Och jo... egentligen ville jag också ge honom en kram.
Det här har följt mig till och från. Hur jäkla orättvis jag var mot Ulrik.
Nån gång i ungdomen såg jag honom på stan och var nära att gå fram till honom. Jag ville så gärna berätta att det inte berodde på honom, min tillgjorda och väldigt tydliga avsky. Alla fula ord var egentligen inte menade.
Så inser jag att han nog inte ens minns den där lilla uppkäftiga tjejen som knappt var två äpplen hög. Självklart har inte han burit på sin praktik i vår klass så som jag burit på den. Och det har varit min tröst.
Att även om mitt universum är viktigt för mig, så är det inte ju inte särskilt viktigt för honom. Såklart han inte minns.
Men... bara för att jag ska få ett lugn:
Ifall du känner en Ulrik som hade praktik på Skönsbergs skola (den hette så då) på 80-talet i en årskurs 4. Hälsa honom att han var superkul, superbra och superbäst!
Och ge honom en kram från mig, den lilla tjejen som hellre lipade fult åt honom än att ge honom ett glatt leende.
Så... nu släpper jag det :) 38 år senare.
