Att riva av plåstret
För några år sedan mötte jag ordet "mentala post-it-lappar". Det var så klockrent!
Tidigare hade jag insett att jag inte klarade att ha såna längre. Jag klarade inte att hålla allt "kom ihåg" i huvet. Jag behövde skriva ner allt och min kalender blev min perkulator, höll jag på att skriva men jag menar förstås respirator. Ännu mer ärligt så blev min kalender min stresscoach och adminassistent (andas kunde jag ju fortfarande helt själv).
Nedskrivet - släpp det för nu! Kalendern kommer att påminna dig senare när det är dags!
Att välja bort mentala post-it-lappar är en sak... nu ska vi prata om de mentala plåstren.
Ännu ett klockrent uttryck: "Att riva av plåstret".
Så gruvsamt, ibland smärtsamt men nästan alltid nödvändigt.
Som vuxen möter man dessa plåster - mentala plåster- hela tiden.
De som skyddar drömmar, känslor, lugn och värme.
Bara att kliva ur sängen är som att riva av plåstret vissa mornar, typ alla. Man drar sig in i det sista för att "äh, fan, det är bara att göra"... för man vet att det inte kommer vara lättare att lämna värmen under täcket om en kvart. Lika bra att göra det nu.
Att ringa banken och fråga om lån. Ännu ett plåster som är gruvsamt. Oftast för att man inte vet svaret och man känner sig i lämnad i händerna på någon annan... som bedömer en. Men utan att fråga... så får du aldrig svar. Dra av plåstret! Ring!
Sen finns de plåster som måste rivas och i samma stund man river loss det - skapas sår hos andra. De plåstren är de värsta. När man både vill riva bort ett plåster och samtidigt plåstra om.
Ibland kommer jag på mig att knåpa försiktigt på ena sidan av sårskyddet för att se ifall det kanske ändå snart lossnar av sig själv. Jag kanske inte behöver riva av det. Jag är ju inte redo än!
Jag kanske kan vänta ut det... att klistret blir så uttorkat att plåstret ramlar av utan att jag ens märker det. Så skönt.
Flummig, jag? Nääää...
Det är bara ett så otroligt bra uttryck.
Plåstren kanske kan tolkas som gruvsamhet men vi alla vet att vissa plåster är så mycket mer än gruvsamhet. Vissa plåster gör så ont att dra bort för vi vet att såret som blir öppet inte är läkt på långa vägar. Samtidigt vet vi att plåstret gör läkeprocessen längre. Plåstret är inte det skydd vi egentligen behöver. Vi behöver luften, sanningen, sorgen och glädjen... för att må bra. Vi behöver inte plåstret. Det ska bara skydda en liten stund medan ett sår eller en själ är uppfläkt och smuts inte ska förvärra.
Kanske ska jag börja tänka som mina föräldrar ofta sa när jag var barn:
- Ta av plåstret så att såret får andas lite. Du behöver det faktistkt inte längre.
Vad är våra mentala plåster egentligen?
Gruvsamhet, ja, men även ett skydd mot sanningen och den verklighet man vet gör ont eller inte är som man önskar den var.
Och vi kommer aldrig ifrån det - vi kommer måsta riva bort plåstret. Förr eller senare kommer det bli ett smutsigt klisteravtryck på vår själ och ja, det avtrycket går ju bort efter några duschar. Med en väldoftande tvål så kanske duscharna inte behöver bli så många, långa och svåra. Tror vi kan välja det själva. För ja, vi är överlevare.
Om jag har ägglossning? Hmmm, märks det så tydligt...?
*jag ser förvånad ut medan hormonerna röjer runt i halsgropen och hjärtat skriker efter evig kärlek och därför skapar mentala plåster att riva bort så jag får möjlighet att böla som ett litet barn*
