Haren har...

Ligger det i människans natur att göra allt till en sport? En tävling? 

Så påminner jag mig - "men hur började basket, egentligen? Precis... som en lek, ett påhittat spel" - men nä, jag ser ändå inte likheten.

 

Hatar.

På riktigt hatar när jag kommer på mig själv att vara trångsynt... snudd på konservativ och dumdömande (ja, ett påhittat ord men det jag menar är att döma något som faktiskt inte stör en enda jävel mer än mitt eget inre... som antagligen är det enda som behöver upplysas och dissekeras).

 

Något skaver i mig när jag ser äldre barn hoppa runt med käpphäst.

Och det är här jag måste börja reagera på min inre reaktion. 

Reflekterar.

 

Vad känner jag?

Jag vill inte berätta allt för på något sätt inser jag att mina känslor beror på att jag sett alldelels för många dokumentärer om väldigt udda personer och... deras fetischer. "Kalla fakta" är kanske inte bra för mig?

 

Jag som hatar normer och allt vad normer gör med våra självförtroenden och vår självkänsla!

Hur kan jag ens reagera på "udda" människor? Jag är svaaaag! Så otroligt svag! Är jag inte större än så? Och hur kan jag reagera på att ett barn, i vilken ålder som helst, gör något som de tycker är hur kul som helst och som de mår bra av? 

 

Till mitt försvar skulle jag med all säkerhet bli insatt och väldigt engagerad ifall något barn jag känner börjar tävla i käpphäst-hoppning. Då är det plötsligt en HELT annan sak... tror jag. Eller jo, det VET jag.

 

Sen... varför räckte det inte att leka hemma på gården?

Jag älskade att "leka häst" hemma på gården. Varför söker vi oss alltid vidare? 

Var det en curlande förälder som absolut behövde gå längre med sitt barns intresse? Också en sån förälder jag skulle kunna vara. Konstigt att jag inte startade tävlingar i Bergeforsen. Sporten: studsmatte-BMX.

 

När jag var liten. Kanske nio år.

Jag hade en cykelslang som jag satte fast under foten, och det blev perfekt motstånd. Som att en hålla en häst i tyglarna. Jag kutade runt i Skönsberg och red min häst. Men jag hade ALDRIG en tanke på att jag skulle tävla med den (ja, nu finns inte cykelslangs-hoppning men...).

Om det funnits käpphäst-hoppning när jag var barn... hade jag velat tävla? Antagligen.

Och det är just DET jag måste komma ihåg! De är barn och de lever sig in i det de gör. Det är ju det finaste jag vet, egentligen. 

Så... skärpning, Chatrine!

 

Fick tips av en vän, som jag vill ge dig: Se Emil Hansius på Youtube när han testar käpphäst-hoppning.

Klippet är så fint, roligt och hänsynsfullt.

Men jag har svårt att inte se det komiska i hela käpphäst-grejen. 

Plötsligt ser jag mina vänner galopperandes med en käpphäst och ja... det blir en sjukt rolig och överdrivet seriös Monty Pyton-scen men... att se de komiska filmsnuttarna i huvet behöver väl inte vara fel? Eller hur?

Det gör väl inte mig till en trångsynt och dömande person?