Jag och min bror
Vi föddes med endast ett års mellanrum. Han fick drygt ett års lugn och ro, innan han blev storebror och ansvarsfull ledsagare till en lillasyster.
Älskar att prata minnen med honom och idag finns det få minnen vi inte asgarvar åt. Idag kan vi se det komiska i det som då, just då, var på riktigt allvar. Mest på grund av att vi var barn och upplevde känslorna så som barn gör.
Jag vet att han inte var särskilt glad över min ankomst till världen men jag har aldrig känt annat än kärlek, retsamhet och omtanke från honom. Jag är en bortskämd lillasyster,
Jag minns hans allvar när han som ett år äldre bror till en dramatisk syster tröstar:
- Men syrran, om en kille verkligen tycker om dig kommer han inte bry sig om att du har hår på armarna.
Jag minns hans tålamod när han kom på mig att använda hans stereo.
Ja, det var i min brorsas rum det bästa ljudet fanns och ett helt hyllsystem av musik men hur jag än gjorde mitt yttersta för att åteställa minsta lilla detalj när jag ljuvlyssnat... så märkte han det. Varje gång!
Jag minns hur han tillslut slangade sin bensin ur moppen istället för att strypa mig varje gång jag kört upp hans bränsle för dagen. Så många gånger han stått utan och eftersom vår pappa inte skällde på mig och såg till att jag fick ordna ny soppa till brorsan... då löste han det på ett smart sätt.
Däremot undrar jag ifall han gömde sin dunk... eller bar han den med sig resten av dagen för att jag inte skulle komma åt den? Ännu mer att prata om nästa gång vi ses.
Hans driftighet. Hans packmoppe i Timrådalen. Hans blåa MB. Hans stora hår och sommarshorts. Loafers i perioder (även som besökare på dop). Loafers med strumpor, t-shirt och badshorts a la 90-tal.
Jag har alltid varit sjukt stolt över honom. Även på dop.
Hur min cykel var bättre för honom att "köra kross" och att flyga över hoppen i Korsta med.
Hur jag alltid fick trycka ner mig i hans säng ifall jag inte kunde somna. Hans tålamod.
Hur han som, typ, tioåring tog på sig ett extrajobb för att köpa ett "My Little Pony"-stall i julklapp åt mig.
Träffade en Skönsbergsbo på krogen för många år sedan. Han listade ut vem jag var och han sa:
- Men du... jag minns dig och din bror! Han brukade skjutsa dig bak på pakethållaren.
Och ja, ända upp i tonåren fick jag ofta hänga på. Antingen som en extra fotbollsspelare eller bollkalle. Just det där med skjuts på cykeln måste ha berott på att brorsans cykel just då var trasig, så han behövde väl en cykel och innebar det att syrran måste med... so... be it.
- Men Kent, låt henne prova...
Jag hör pappas röst.
Och brorsan hade inget annat val. Han fick se på medan jag provade hans grejer.
Ja, ni förstår.
Inte konstigt att jag älskar honom så innerligt jävla mycket. Han är hela min barndom. Min fantastiska barndom. Han är min fantastiska storebror. Så många minnen. Så många känslor. Så många situationer som varit lättare för att jag har just honom vid min sida.
