Min Norfolkterrier (episod 9)
Ja, det är en terrier.
Terrier är tjuriga.
Så även lillkorven.
Att inte få välja vägen är tråkigt.
Att inte få äta när man vill... ännu tråkigare.
Att åka bil, också tråkigt.
Väljer jag en väg han inte vill gå står han en stund, tvärstopp i kopplet... tittar åt det håll han vill gå och ger mig vinkar på att det är en mycket bättre väg.
Då jag hatar att släpa honom i kopplet försöker jag ha tålamod:
- Nä, vi ska gå här.
Han står kvar. Tittar på mig och sedan på vägen han hellre vill gå.
Jag kör en ny stil med lite gladare attityd:
- Kom! HÄR går vi!
Han vädrar sakta i luften åt det håll jag vill gå.
Fnyser och följer efter. Ibland måste jag dra honom någon meter innan han fattar att "okej, hon tänker inte ge sig... kärringjävel... aaaah... hon stryyyper mig!" och så pinnar småbenen ikapp mig.
När han vill ha något att äta.
Han tittar på mig... lääänge. Stirrar ut mig.
Reagerar jag inte börjar han fnysa. Menar han allvar så ruskar han på huvet samtidigt.
Reagerar jag fortfarande inte då kommer skallet, det gälla, outhärdliga skallet (det värsta med små hundar är deras öronbedövande skall. Fruktansvärt).
Dags för bilen efter en promenad.
Herregud, sån sorglig syn han är då! Det där bältdjuret som sålt smöret och tappat både pengarna och livslusten på vägen.
Han stannar en bit ifrån bilen... jag får gå och plocka upp honom. Ställer honom på sätet bredvid buren. Han går saaaakta in. En tass i taget.
Sen ställer han sig så att jag inte kan stänga luckan ordentligt.
Med luckan trycker jag in hans bakdel.
Så står han tills jag startar bilen, med rumpan tryckt mot burens dörr och surar.
Ja, han är en terrier. En riktig tjurterrier ibland.
