När hjärnor bara liksom passar ihop
Det är en härlig känsla.
När du möter en annan människa som verkar ha en del av din hjärna i sin hjärna.
Man liksom bara passar ihop... i hjärnan.
Är det så för siamesiska tvillingar?
De som sitter ihop däruppe och delar skalle.
Kan de kanske bara tänka roliga grejer och garva tillsammans.
(nä, jag är galen men inte helt korkad. Bara lite lagom blåst ibland)
Åter till tråden.
Det har hänt några gånger i mitt liv att jag möter en människa som är med på noterna.
Vi kör liksom samma takt och ton. Och det är fantastiskt. Jag jublar inuti.
Samma känsla som att ha hamnat i den perfekt sammansatta kedjan på planen där varje passning går fram och varje assist leder till mål (eller en målchans där man kan jubla åt varandras spel fram till "nästan målet")
Så börjar jag fundera.
Varför har vissa samma humor? Vad styr vår humor?
Det hade varit enkelt ifall det var tydligt att vi har samma intressen eller erfarenheter men nä, det behöver inte vara så alls.
Den människan kan leva ett så annorlunda liv än jag gör och ha upplevt så annorlunda saker än jag gjort. Ändå... det faller bara på plats. Och ja, det är ju så jävla underbart roligt!
Men... hur kommer det sig?
Måste googla "humor".
Tack för Google... ofta behöver jag inte fundera så länge.
