Varför barn är bäst.
Jo, för att de är rätt krassa små personer.
De säger liksom vad de ser och känner... utan någon baktanke.
DET älskar jag!
Det blir enkelt att läsa av.
När de allt har en baktanke så är det easy shit att lista ut. I alla fall så länge de är under sju år... då är jag fortfarande smartare, sen.. tja... efter sju... då börjar vi komma på samma "våglängd" (och ofta även i samma ögonhöjd).
Nä, jag har så svårt att ta illa upp när ett barn frågar något, eller säger något.
De tänker och de undrar, inte för att såra, utan för att de just tänker och undrar.
Och även om man ibland måste berätta för dem att en del människor kan bli sårade av såna frågor och bla bla bla (uppfostrande och sociala kompetenser vi lär dom)... så är det ingen fara att svara. Anser jag.
Om jag ger ett svar till ett barn som är tryggt tillsammans med mig, då behöver ju inte barnet ställa samma fråga till någon annan.
Vi lär av varandra, helt enkelt.
Barnen är duktiga på att lära mig om mig själv. Ibland uppmärksammar de något om mig som jag aldrig tänkt på. Det är lite spännande, måste jag säga.
Sen... att se världen som barnen gör... alltså, det är ju verkligen att uppleva allt en gång till.
De ser och du reflekterar över vad de ser. Så många gånger man blir påmind om något man bara tar för givet som en tråkig vuxen.
Deras nyfikenhet väcker mig.
Precis som hundvalpar.
