Besegrad
Hörde ordet i en podd. Där en man förlorat sitt hem i branden på andra sidan Atlanten och han kände sig "besegrad" (japp, det var herr Eklund).
Jag svettades på löpbandet när jag hörde avsnittet. Samtidigt som jag försökte torka pannan med en alldeles för kort t-shirtärm... kastade han ordet som en pil in i hjärtat på mig. Den fastnade i maggropen och jag hade inte fattat tidigare att jag sökt just det ordet.
Besegrad.
Jag har varit det en gång på riktigt. Och faktiskt... det var en lättnad när jag förstod det. Även om jag inte hittade just det ordet just då så förstår jag nu i efterhand att det var just det ordet som bäst kunnat beskriva mig.
När jag förstod att jag var besegrad - universum hade kastat på mig saker jag hade all rätt att bara känna i. Det fanns inget att göra... det var bara okej att ligga nedslagen tills känslorna gick över - så var det en befrielse. Att bara vara i det. Att låta det göra ont. Att det som gjorde ont, skulle göra ont för alla som går igenom det. Det var en känsla av att "ja, men faktiskt... det är helt okej att du bara ligger här i fosterställning någon dag... för det skulle vi alla göra". Och det gjorde jag. Typ. I alla fall inuti mig själv. Det fanns inget att åtgärda. Det gick bara att vara i det.
Dagarna gick på som vanligt men inuti låg en liten själ i fosterställning och kved. Jag fortsatte på arbetet, jag fortsatte mina hundpromenader... men där inuti dog en del av mig och det var helt okej. Den delen behövdes inte för att överleva. Som en långsam blindtarmsoperation som sakta sakta läkte och ärret som blev kvar, är bara ett ärr.
Besegrad. Det betyder inte att du ger upp. Det betyder bara att du inte vill slå huvet i väggen längre. Det betyder att du reflekterar över vad som är värdefullt i ditt liv. Vad som är värt att kämpa för och även vad som inte är värt att kämpa för. Win win, tänker jag.
Med tiden bleknar även ärret. Såna är vi människor. Ja, du också... även om det är svårt att tro det just nu... för ärret är fortfarande rött och smått inflammerat. Jag lovar. Det kommer blekna. Och du kommer le igen. Antagligen när du minst anar det.