Haren har...

Jag märker att för mig händer det när jag är uttömd. När jag är dränerad på kraft och energi... då kommer även känslan av ensamhet över mig. Ödslighet.

 

Tror att det är just de dagarna jag skulle vilja ha någon att krypa nära. Någon som håller mig sällskap. Någon som tar bort ödsligheten.

 

På ett sätt tycker jag inte att det går ihop alls.

När jag är uttömd kan jag väl bara sova? Jag som älskar att sova!

Varför ska någon stackare behöva hålla mig sällskap då... när jag ändå sover?

 

Men jag sover inte. Jag känner bara sorg. Så konstigt.

 

Funderar...

 

Är det en mänsklig funktion som visar att man borde tillhöra en flock? I en flock turas man om att vaka grottan? Är det därför det känns tomt för mig, för att jag nu måste lämna grottan obevakad?

Slocknar jag nu, är vi inte trygga längre. Elden kan slockna! 

 

Känner jag mig inte trygg nog? 

 

Egentligen kanske det bara är så enkelt att när du är uttömd så orkar du inte ens känna realistiskt längre. Du är bara tömd. Och därmed svag. Tömd, svag... och smått efterbliven (för hjärnan har ju också lagt av).

 

Vad behövs då?

Mat, vatten och en redig dusch. En redig dusch? En dusch räcker. Redig eller inte.

 

Hunden ska kissa.

Tur hans behov får mig att kvickna till. Idag var det han som bröt ensamheten. Hans behov kastar liksom kraft i mig. Mitt lilla ego har en egen Skalman som ser till att hålla ordning på oss. Ja, det är Razzel. Han låter inte tiden gå alltför långt mellan promenader eller måltider och det är bra!

 

För... man kan ju inte vara martyr i all evighet. Inte i denna okristliga värld, i alla fall. Skulle ju inte bli känd alls. Ovärt. Så ovärt.