Skämskudden
Den är bra att ha.
Precis som spretande fingrar framför ansiktet när man ser skräckfilm.
Senast skämskudden for fram var när jag såg Jonatan Unges katastrofala gig i serien "Cecilias unge". Jag fick panik "Nej, Jonatan! NEEEEEJ!"
Är det kanske för att jag tycker så mycket om honom som det blev ännu värre alltihop. Jag ville inte att han skulle utsätta sig själv för att bli hånad och missförstådd.
Däremot kunde inte skämskudden skydda mitt blödande hjärta. Det gjorde fasiken ont att se hur malplacerad Unge och hans humor var. I alla fall i början. Sen vande man sig och hans tankar kring det hela hjälpte också.
Min skämskudde i verkligheten är skrattet. Jag försöker avvärja skämsighet med humor. Men det blir inte riktigt rätt jämt.
Kanske jag borde börja bära på en kudde istället?
Sen är det lite komiskt att vi skäms så hemskt för andras skull. De får väl skämmas själva, eller hur?
Men det är oundvikligt.
Är det vårt flockbeteende som ställer till panik i oss när en annan människa skämmer ut sig? Vi måste liksom skydda flocken från spektakel.
Eller är det normerna i oss (jag som vill vara normkritisk) som gör att vi ibland blir generade över andras beteende. Att vi liksom vill skydda både dom, oss själva och alla i hela världen mot pinsamheten.
Äh, jag vet inte.
Men... är tacksam för kuddarna jag har i soffan som jag kan gömma mig bakom. Det känns tryggt och bra. Som att skammen inte tränger lika långt in i en när man sitter bakom en vadderad sköld.
Kan ändå inte släppa frågan - vad gömmer jag mig för? Det är ju inte jag som skämmer ut mig och egentligen... är det kanske inte ens skämmigt för andra. Bara för mig.
Hur dömande är inte jag?
