Vem lärde mig att torka arslet?
En missberäkning, kanske. Brådska, kanske. Värdelöst toapapper, kanske.
Jag har öppna och ärliga vänner, jag veeet att även vuxna människor råkar ut för felbedömningar ibland, inte bara barn. Så kom inte och påstå något annat, jag kommer ändå inte tro dig.
Däremot vet jag inte ifall vi har samma reaktion allihop. Att som en bortskämd unge vilja hitta syndabocken:
- Men för i helv... hur i helvete... vem faaaan lärde mig att torka arslet!?!
Frågan finns ju egentligen inte. Jag vet att det antagligen var någon av mina föräldrar. Jag lär väl ha förfinat tekniken sedan dess... eller gör jag på samma sätt som min mamma och pappa? Kan man göra på andra sätt? (borde jag väcka mamma och fråga hur hon gör?)
Hoppar i duschen och fortsätter min dag.
Samtidigt som hjärnan pendlar mellan att läsa på schampoflaskor utan brillor (schampo eller conditioner?) till att försöka minnas saker jag faktiskt inte minns att jag lärde mig. Saker jag liksom bara kan.
Till exempel: att skära upp maten, knyta skorna, dra igen en dragkejda, spilla upp mjölk... o s v.
Sen finns saker jag minns när jag lärde mig dem: att simma och att köra bil.
Beror det på i vilken ålder man lärt sig saker eller beror det på att vissa saker ska man bara kunna, det är liksom inte ett lärande man pratar högt om?
Fick jag inte beröm och uppmärksamhet när jag lärde mig använda kniv och gaffel (eller torkade röven själv)? Det var bara självklart att man skulle kunna det i en viss ålder. Vilken ålder?
Jag vet att jag fick beröm och uppmärksamhet när jag lärde mig simma. Är det därför jag minns det så tydligt? Hur jag plaskar runt och håller mig över ytan helt av mig själv i en utebassäng en sommarkväll. Tror fasiken det jublades omkring mig, en skara av beundran som applåderade, men... det kan också bara ha varit inuti mig. Inuti den lilla femåringen som äntligen kunde simma från det grunda till det djupa... utan att hålla i kanten en enda gång men ändå utan att sjunka.
Ursäkta ett helt onödigt inlägg men det är så tacksamt att få ur mig, så... tack!
Nu kan jag släppa funderingen och istället reflektera över nåt viktigare. Eller inte.
