Haren har...

Ena dagen - dödsångest. Nästa dag planerar jag min begravning.

 

Då min plan är att leva till minst 90 års ålder så kommer jag nog hinna ändra mig några gånger. Framför allt kommer min spellista ändras och uppdateras några fler gånger ifall min livslånga plan får gå i mål. Tänker alltid  "DEN ska spelas på min begravning!" när jag hör en låt som är underbar och ja, listan av favoritlåtar är ju redan rätt lång så... 

Å andra sidan kanske det är bättre att folket som är kvar får välja låtar som påminner dem om mig. Jag lär ju inte bry mig så mycket just då.

Ok, jag raderar spellistan. Klart.

 

I kistan.

Hmmm... det var ju längesen man kastade med en tjänare eller en nära anhörig i graven (annars hade min son legat risigt till). Jag får nog nöja mig med min vetevärme. Ja, det vill jag ha. Min vetevärme ska med in i ugnen! 

 

På tal om ugnen.

Min största önskan är ju att få brinna under bar himmel och få sväva med röken ut i världen men jag vet inte ifall myndigheterna någonsin kommer tillåta det. Därför får det bli aska istället... som jag hoppas kan spridas där jag önskar - från utsikttornet på Norra Berget.

Jag vet. Säkert inte heller okej (fan, det är tråkigt att dö i Sverige!).

 

Vad ska det bjudas på, då?

Ballerinakakor och smörgåstårta, kanske. Inte värt att göra något avancerat. Skulle det bli avancerad kost efter ceremonin så blir det inte likt mig. Hittills har jag mest bjudit på spagetti med köttfärssås eller tacos i mitt liv, så nja... det skulle bli för dramatiskt med avancerad förtäring.

Hur hungrig är man egentligen där och då? Försöker minnas från de begravningar jag besökt. Nja, man vill nog helst bara dricka kaffe och prata lite. Så... Ballerinakakor blir fint. 

 

Fotot.

Oj, hmmm... sista gången jag ska på något sätt minnas i bild. Vem ska välja fotot? Min son som ska minnas mig som "mamman"? Vännerna som ska minnas mig som "vännen"? Eller älskaren, som ska minnas mig som "het som fan"? Det här är fasiken viktigt, inser jag. Eller är det det? Viktigast är nog bara att det är ett foto av mig... som besökarna känner igen mig på. De ska gråta som små barn när de ser på fotot. DET är viktigt! Eller... i alla fall liiiite ledsen vill jag nog att de ska vara men bara en pyttestund. 

 

Sen... efter bölandet och sörjandet på begravningen hoppas jag att de skrattar. Ja, de får gärna använda mig, mina brister, min person och mina misstag för att garva arslet av sig. DET vill jag ge dem. Bara det är sanningar de skrattar om, så är jag nöjd. Osanningar, däremot, kommer jag straffa med blixtnedslag. 

 

Jag vill också ge tipset jag gav mig själv när jag förlorade min pappa: Varje gång jag saknar honom, gråter, längtar efter honom, minns honom - ler jag. För han ska minnas som glädje i mitt liv. Precis som jag vill kännas när någon saknar mig. Jag vill känna kärlek mer än sorg när jag tänker på pappa. Att le hjälper mig. Låt även ett leende hjälpa den som saknar mig i framtiden.

 

(Sen ni, mina närmaste... varje gång ni ser på stjärnhimlen är jag med er, så le och känn att jag ser er. Och den där stjärnan som faller lär nog bara vara jag som byter snus. En stor Velo "Blushy Berry" kommer seglandes ner mot jorden och lämnar ett avtryck av nikotin och kärlek.

Ser du inget stjärnfall, så beror det på att jag redan lagt in en ny prilla och står alldeles intill för att kolla in den magiska himlen tillsammans med dig)

 

Alltså... det här är om mer än 40 år, från och med nu. Om jag får välja, alltså. Det lär ju visa sig men jag håller tummen hårt och vem vet, kanske det då är möljigt att bli uppeldad under bar himmel vid sin begravningsceremoni. Hoppas hoppas hoppas.