Haren har...

... kommer man aldrig ifrån.

 

Just nu har de släppt fjärde säsongen av "I am a killer". Två avsnitt handlar om två olika fångar men de är straffade för samma brott.

Lite spännande att se hur jag ser första avsnittet och "åh, herregud, hon är rätt orättvist dömd" till att se andra avsnittet och tänka "herrejävlar, hon är ju galen!" om samma person.

Precis... jag fick se båda sidor av domen. Nu är ju inte min vändning så konstigt då det handlar om att få mer information och att få ta del av all fakta. Såklart du vet bättre när du vet mer.

 

I den här åldern har man lärt sig att det alltid finns två sidor av saker och ting. Eller snarare två versioner och minst två känsloliv som agerar. Ibland i lugn. Ibland i affekt.

Även om det ju endast finns en sida av saken... så är det ju inte självklart att de inblandade upplever saken likadan. Så... hur självklar situationen än kan vara för alla runtomkring så kan den vara sjukt invecklad för parterna i den. Ibland kanske bara för den ena.

 

Vad är bra då?

Jo, vänner som klarar att vara objektiva istället för partiska. Som kan förstå utan att förstärka. Som kan vara ärliga utan att döma. DET är bra.

 

Ja ja... en terapeut kan också vara bra. 

 

Nåt som däremot är trist i den här åldern är att man är rädd att vara blåögd. Jag märker hur jag alltid söker fakta och bevis... samtidigt som jag vill tro. Jag vill tro orden. Jag vill tro blicken. Jag vill tro på handlaget. Och jag lovar ju mig själv jämt att våga göra det så länge jag inte har anledning att inte göra det.

 

Rädd är fel ord, inser jag nu. Jag är inte rädd längre för att bli lurad (lögner överlever man)

Däremot tycker jag det är tidsödslande. Jag har inte tid med det! 

Tror det är därför jag blir arg när någon ljuger. Jag tycker inte det finns mycket att ljuga om och det ödslar bara tid och förtroenden. 

 

Men då kommer vi till en annan sak: ärlighet.

Vi talar om att ärlighet är det finaste men när blir ärlighet endast ett slags "vad skönt att få lätta mitt hjärta" till någon som faktiskt mått bättre av att aldrig fått ärligheten kastad i ansiktet?

Hahaha! Jag kan grubbla in mig i allt! *skämsapa*

Ärlighet, kräver jag. Men jag tror faktiskt man ändå ska vara försiktig med ärlighet som man vet sårar. Då ska man nog fundera lite innan det ploppar ut. Är det ibland snällare att vara tyst, helt enkelt? Ja, det kan nog vara det. Om den ändå inte förändrar situationen, så kanske den inte behövs. Vad tycker ni?

 

Äsch... kanske rätt onödigt funderande. Varje situation kräver sin sak. Och varje sak kräver sin aktion. Och varje aktion kräver sin person. Och varje person kräver sin karaktär.

Syvende och sist är det i den karaktären som allt händer.

Ingen kommer eller kan någonsin veta helt och fullt vad som verkligen händer inuti där.

Är ju knappt så jag själv vet vad som händer här innanför! *pekar mot min kropp och huvudknopp* 

Och vi kan välja att se det som något fantastiskt mänskligt eller... undvika det ifall vi behöver.