Haren har...

På riktigt läskigt. 

 

Demokrati är det jag tror på. Jag är uppvuxen i en demokrati men ju fler jag ser som är helt galna i sina egoistiska "tycka så synd om sig själv"-bubblor så känns det som att vi skulle behöva dra tillbaka rösträtten några år.

 

Är vi inte tillräkneliga nog att rösta längre?

Verkar inte så. Det är lite så jag känner. Just nu. Och självklart är jag drastisk.

Men faktiskt... "det går att rösta bort demokrati men det går inte att rösta tillbaka den".

 

Det är så synd att en tyrann eller diktator inte har demokratiska sympatier, annars hade det ju varit klockrent just nu. Att den som håller i taktpinnen faktiskt spelar musik för mänskligheten och freden... och inte bara för sin egen peruk.

 

Missnöjda och fredsskadade... 

En farlig kombination.

Den missnöjda blir impulsiv i sin känsla av orättvisa. 

Den fredsskadade är naiv och tror att fred är självklart.

 

Och jo, jag vet... för att missnöjet ens ska ha dragit igång denna cirkus i världen så har tidigare politiker misslyckats fatalt. De var inte tillräckligt lyhörda. De förstod inte att rädslan och orättvisan som människan kände faktiskt tog så hårt i den bortskämda i-landspersonen att i-landspersonen backade flera hundra år i evolutionen och började slåss som en slags korsriddare.

Men för vilken anledning? För vilken tro?

 

Jag känner också frustration över hur samhället ser ut. Jag känner också frustration över hur vi blir mindre och mindre empatiska. Jag förstår även varför det blivit så. Vi ser grymheter och krimininalitet som inte ger konsekvenser. "Vi och dom" är tydligt idag. Jag känner det också.

 

Vi isoleras i våra hem, för därute på gatorna råder lagar vi inte känner igen. Inte här i Sverige.

Vi som känt trygghet och förstått det våld vi mött, känner mest rädsla och oro nu. Och vi vill att något ska hända NU! 

 

Ändå, trots att jag känner samma rädsla, samma orättvisa och samma frustration... har jag ALDRIG ens tänkt tanken på att rösta fram politiker som inte visar ödmjukhet inför historien och de misstag vi gjorde i den. Egentligen uppskattar jag nog ödmjukhet överlag, även av en människa i maktposition.

 

Men människan är sån. Vi behöver hatet för att inte vara rädda. Vi behöver slåss för att inte tappa oss själva. Men vad händer ifall vi som levt i fred, vi som stått upp för demokrati, alla människors lika värde, rättvisa, omsorg för de svaga, vi som hånat länder som krigar för religion, vi som tyckt att vissa kontintenter inte behöver finnas för där bor ändå bara folk som är grymma, skoningslösa och barbariska, plötsligt beter oss precis som dom. 

 

Vad händer när Vita huset bebos av en baboon? Höll jag på att säga... 

USA. En stormakt. Nu styrt av en man som älskar att få folk att krypa för honom. Han använder endast makten till att... utöva makt. 

 

Det är läskigt att se på. Nu är jag ju en fredsskadad svenne som mest bråkar om att få ta med min hund till skyddsrummet (nä, jag skulle aldrig bråka om det men vi svenskar gör visst det)... så kanske jag kan fortsätta leva i min skyddande lilla bubbla även i krig. Där jag är ledsen över att Ica har fått slut på Oboy och att jag inte kan handla billigt över landsgränserna (ja, ni förstår vilka kriser jag mött i mitt liv)

 

Och vem ska jag skylla på då? Jag känner ju inget hat mot någon särskild. Jo, egoisterna. Jag har nog börjat hata dem, när jag tänker efter. I alla fall ibland. Borde jag börja hota dem?

Nja, det är inte riktigt så jag är fostrad. Jag är ju fostrad i en demokratisk anda med någorlunda dos av medmänsklighet, realistiskt tänkande och rätt okej självdistans.

Till skillnad från Mr Trump.

 

(så skönt att få ur sig)