Övertygelsen
Ser dokumentären "Leaving Jesus" där vi kan följa en grupp människor som lämnat olika religiösa samfund och vänt ryggen till en barndom fylld av sina föräldrars övertygelse om rätt och fel, om himmel och helvete och... instängdhet.
Ju äldre jag blir, ju mer vill jag förstå.
Det beror nog på att ju fler erfarenheter livet ger mig, ju fler gånger måste jag ifrågasätta mina åsikter och känslor. Vad jag tänker och tror, beror ju bara på vad jag läst eller upplevt. Mer än så kan ingen tänka eller tro.
För varje gång vi möter något på djupet för första gången... får vi veta om vi trott rätt.
Och ärligt, behöver det inte ens vara på djupet. Det räcker att vi upplever något för första gången... och då kan vi på riktigt stå bakom vår övertygelse. Eller släppa den.
Så... nu ser jag denna dokumentär.
Jag ser vuxna människor gråta över försvunnen barndom, hur vuxna utnyttjat dem, hur de föraktar sig själva som inte ifrågasatte tidigare... ja, de går igenom en enorm kris. Rädslorna följer dem hela vägen för fortfarande håller deras kyrkors övertygelser, deras barndsoms sanning, dem alla i ett hårt grepp. De är livrädda att välja efter sitt hjärta och sin egen "brist på övertygelse".
Jag blir arg på de vuxna som tvingat in barnen i deras egna tro. I deras egna övertygelse.
Viss övertygelse har ju tillkommit av eget jäkla självbehag, deras egoistiska rädsla... ja, ni fattar. Jag fördömer alltihop och allihop, just där och då. Alltså, de som bestämmer över andra.
Fuck off... NI kommer dö i ett brinnande helvete... om det faktiskt finns på det sätt ni påstår!
Jag eldar upp mig en stund.
Men så försöker jag se den andra sidan...
Som förälder.
När jag är övertygad om vad som är bäst för mitt barn, står jag också på mig och gör mitt yttersta för att mitt barn ska leva så som jag vet (läs: tror) är bäst för mitt barn. Han ska akta sig för saker och ting. Han ska gärna göra saker och ting som främjar hans hälsa, både fysiskt och psykiskt.
Som liten blev han väl också tvingad till saker och ting, även om det inte var religiösa påhitt. Det var ju min övertygelse, oftast även faktabaserat - som att du SKA borsta tänderna, men även mina fördomar kastade jag med säkerhet på honom (som sagts tidigare... det som spills vid köksbordet är inte alltid lätt att tvätta bort).
Både genom att visa mitt avståndstagande till platser eller personer, eller tvärtom... mitt välkomnande av olika aktiviteter och personer, visade jag min övertygelse inom många olika områden. Såklart! Som ALLA föräldrar.
Precis som jag är rädd att mitt barn ska dras med i de galna idéer som många religiösa samfund sysslar med, är ju samfundets föräldrar livrädda att jag ska dra med deras barn i mina galna idéer.
Deras rädsla är ju precis som min... fast tvärtom.
Där jag ser styrka, ser de svaghet. Där jag ser frihet, ser de avgrund.
Men det är ju för att vi har helt olika övertygelse.
Och ja, återigen är jag tacksam som levt ett liv där jag fått vara fri. Skapa övertygelse lite här och där... och kunnat kasta bort den lite nu och då. Jag har fått ändra mig, känna efter, fått tro... fått hitta min egen övertygelse. Mitt jag.
Det jag tar med mig mest av dokumentären är just isoleringen de fundamentala hamnar i. Hur otroligt kunskapsfattigt deras liv blir. Kunskap som är det mest intressanta i hela universum!
Ju mer kunskap vi tar till oss, ju större blir vår person.
Utan kunskap kan du varken drömma eller fördöma. Du kan varken vara ödmjuk eller rättvis.
Så ja... där tänker jag fortsätta vara arg på de föräldrar som tvingar in sina barn i sin egen övertygelse och inte tillåter barnet att se sig om efter flera och olika kunskapskällor.
Att isolera en människa, en individ, en liten person, är väl en dödssynd?
För mig är det i alla fall högst rankad på den lista av odygder jag ska ha när jag startar mitt eget samfund.
Samfundet ska heta "Free your mind, and the rest will follow"... förlåt, det är redan taget av "En Vouge". Jag måste hitta ett annat namn men först måste jag se klart dokumentären och ni som känner mig vet att jag kanske känner HELT annorlunda när jag sett hela. Så... ha inga förväntningar, tack!
Min övertygelse kommer aldrig vara ristad i sten.
