Haren har...

Vi pratar relationer och jag slutar aldrig undra hur det kommer sig... ja, hur kommer det sig att man dras till folk man egentligen inte passar ihop med?

 

Attraktion verkar inte alls vara kopplat till ett lustfyllt och harmoniskt liv.

Snarare tvärtom.

 

Med det sagt så kommer människosläktet fortsätta på samma vis generationer forever (om du inte tillhör en kultur där dina föräldrar väljer åt dig, förstås).

 

Vi attraheras. Vi dras till något. Vi kämpar för det. 

 

Nu slår det mig... är naturen rädd att det blir en slags personlighets-inavel ifall vi parar ihop oss och kanske förökar oss utan konflikter och olikheter?

 

Eller är det så enkelt att vi sällan visar vårt rätta "jag" förrän förälskelsen lagt sig och vi inte längre känner lusten att övertyga oss själva eller den andra om hur bra vi passar ihop?

 

Eller är det bara så att kåtheten får tala först och förnuftet får skynda efter och kommer därför fram alldeles försent... med andan i halsen (flämtandes viftar förnuftet febrilt med röda flaggor)?

 

Nääää.... så kan det väl inte vara? *ironi* 

 

Som vanligt behövs inga predikningar då jag är väl medveten om att det finns relationer som är superunderbara. Där allt klaffar som ett friskt hjärtas puls och inget tjafs är stort nog för att någon ska må dåligt eller vara det minsta frustrerad.

Ändå lämnar jag er ett citat av en klok vän (kan vara värt att skriva ut, laminera och bära med sig):

Samma vän beskrev det som att vara:

- En byggherre på sankmark.