Haren har...

De står framför den grå stenen som pryds av vackra blommor i krukor.

Ljus är tända och de har också tänt varsitt ljus.

 

- Ska vi sjunga för honom?

- Ja, det tycker jag.

De tar ton:

- Ja, må han leeeva, ja må han lee...

- Men det där känns ju konstigt, säger hon, ska vi inte hellre sjunga "Ja, må han minnas"?

De testar:

- Ja, må han minnas, ja må han minnas, ja må han minnas uti hundrade år.

- Nä, det känns fel, säger han, jag vill hellre sjunga som vanligt.

Så de gör det. De sjunger att morfar må leva uti hundrade år, trots att han varit död i tio, och de hurrar fyra gånger för en morfar de innerligt önskar kunnat ge en kram och en puss på kinden istället.

 

Tillsammans firar de en man som hon minns väldigt väl och som han minns litegrann. Mest minns han nog allt som finns präntat på bild eller är berättat av henne och kanske minns han även sina egna upplevelser tillsammans med mannen som antagligen ler åt dem, svävandes över graven för att se deras kärlek stråla mot ett namn inristat i sten. För även om det kan kännas konstigt och overkligt att sjunga för någon som inte är i deras liv längre, så finns kärleken där, lika verklig och lika sann som att de, en mamma och en son står och stirrar på en gravsten som tomt stirrar tillbaka. Lika sant som att de tittar på varandra, en mamma och en son, och, utan att behöva säga det högt, känner samma längtan, sorg och kärlek. Även en enorm tacksamhet över att ha haft mannen, som nu är död, en gång i sitt liv och en enorm tacksamhet över att ha varandra.

 

Sann kärlek är alltid sann och kan aldrig vara annat.

Sann stolthet likaså.