Haren har...

Haren ligger i sängen. Det kryper i kroppen på henne. Hon kan inte slappna av. Hon vet att hennes soptunna kryllar av äckligt liv. 

 

- Slänger du det här, säger hon till sonen som är på väg ut ur bilen.

Han tar skräppåsen och går till soptunnan.

När han kommer tillbaka hånler han:

- Har du kollat i soptunnan, mamma?

- Nä, vad då rå? Är det något jag VILL se?

- Nä, men jag tycker du borde göra det.

Hon går dit och lyfter locket. 

 

Hon ser fortfarande tydligt synen hon möttes av.

 

Hon fick panik. 

- Vi har likmask i soptunnan!!!

Hon gastar runt i huset för att hitta honom som hon anser skyldig (alltid), Björnen.

- Vad har du slängt i soptunnan? Den är full av likmask!!!

Som vanligt har han inget svar och hon inser att han för en gång skull kanske inte är skyldig (någonstans minns hon ett öppnat paket köttfärs hon slängde i förbifarten).

Hon stakar fram:

- Det där måste ordnas...

Han ser hennes panik och säger att han ska fixa det... imorgon.

 

Hon vankar. Hon flämtar. Stirrar med ögonen som om hon just fått ett sms:

"Imorgon tar jag dig . Mvh mördaren"  

Björnen tittar på henne och går ut i mörkret. Han gör ren soptunnan.

När han kommer in möter hon honom i hallen för att se att allt gått bra. Hon försöker läsa av ifall det är samma man som lämnade huset som nu kommer in igen (likt en fru som försöker känna igen sin nyss hemkomna krigsveteran till man). 

Kollar ingående på honom för att se om han är ren från krälande larver, låter honom först tvätta händerna (då kan hon kontrollera honom lite extra noga), sen får han en puss.

 

Så nu ligger hon här. I sängen.

Hjärtat slår fortfarande och hon har så svårt att komma till ro. Det fortsätter krypa i kroppen på henne.

Hon googlar.

På nätet kallas de "fluglarver". Låter lite trevligare. Detta är visst ett vanligt problem - att få fluglarver i soptunnan. Det känns lite bättre nu men fortfarande är hennes kropp i instinktiv beredskap.

"Varför? Varför blir jag så här?"

Haren inser att det är kryllandet hon har svårt med. Hon är rädd att förlora övervakningen över sina kroppsöppningar och önskar hon hade skydd för öronen, näsan och munnen likt en vattentät mobiltelefon.

 

Hon går in till sin man, han den oftast lugna och, framför allt, aldrig rädda:

- Alltså, jag kan inte släppa fluglarverna (hon har bestämt sig för kalla dem "fluglarver" hädanefter). Jag fattar inte. Jag kan inte slappna av.

Hon är nära tårarna.

Han himlar med ögonen och i en utandning, väldigt lång utandning, säger han:

- Men alltså, jag fattar inte problemet. Ifall det skulle bli krig så grillar vi de där larverna och käkar upp dem.

 

Ibland är han bara så värdelös.