Haren har...

När jag ser mig omkring känner jag mig störst i världen.

Eller...  jag känner mig värdefull.

Eller... jag känner mig levande!

 

Ja, jag känner mig levande och jag känner hur livet rusar inom mig. I'm alive and I love it!

 

Tills det är dags att ta kontakt med banken.

 

När jag ska prata med banken så känner jag mig minst i hela världen.

Liten som en äcklig tvestjärt.

Sedd som ett skadedjur som inte borde få leva.

 

Eller... kanske ännu mer som en människa som hukar sig lågt efter marken och ber om ursäkt för att hon finns. Som att hon är helt oduglig i samhället och borde dränka sig i Selångersån. Vad har hon att leva för?

 

Varför känner jag så?

Jo, för att att jag inte har ett sparande, att tala om.

Livet och jag, tillsammans, har varit oaktsamma och tryckt våra huvuden i sanden.

 

Vad ska jag skylla på?

Pappas självmord, skilsmässa, utbrändhet... nä, jag vet att det finns inget att skylla på för när det kommer till din ekonomi så är det bara att se till att fixa det.

Att sköta din ekonomi är viktigare än att hjälpa grannen när hen ligger medvetslös i trädgården (med lite överdrift... det tar ju bara någon minut att ringa 112 och förhoppningsvis rädda grannen - ditt sparkonto klarar sig utan dig i någon minut).

 

Inget hjälper när du inte har ett sparande på banken.

Du är ingen. N O B O D Y

 

Nu är det tur att jag föddes med ett självförtroende över det vanliga.

Jag vet att jag är värdefull och jag hatar att jag gör mig liten på grund av pengar.

Men det går inte att komma ifrån... "ingen ekonomi, ingen harmoni"... ja min kloka kusin brukar ge mig de orden ibland när jag sitter och dinglar med benen över åkanten (vet inte hur de orden skulle hjälpa i den situationen, tror de mer är ett konstaterande av sanningen)

 

Alltså bara bildligt... i en illusion, mina dinglande ben, alltså. För självklart har jag inte tänkt lämna livet men jag skulle liksom så gärna vilja förgylla det med någon miljon här och där. Det skulle liksom skimra så vackert i mitt redan så vackra liv.

 

Och jag skulle så gärna vilja gå in på ett bankkontor och känna att de välkomnar mig med öppen famn (kanske ett glas Prosecco) och ser mig som den viktiga personen som ger dem ett jobb att gå till varje dag. Ett jobb som ger dem chansen att hålla ett sparande och därmed kan de också vara en duktig och värdefull människa.

 

Men jag kommer nog aldrig vara den personen.

För jag väljer inte så i livet.

 

Jag väljer känslan före förnuftet (oftast).

Jag väljer hunden före bilen.

Jag väljer kramen före presenten.

Jag väljer grannen före, nä, nu höll jag på att ljuga... grannen kan gärna stanna på sin balkong men jag väljer vännen långt före miljonen.

 

Eller... skulle jag verkligen göra det?

Vi får se den dagen livet ger mig beslutsångest av den valören.

 

Värst av allt... vad fasiken ska jag klaga på då?!? Ifall jag har massor av pengar på mitt sparkonto... vad ska jag klaga på då?

 

Om möjligheten finns kanske jag blir girig som fan och helt tappar förståndet.

Kanske jag plötsligt blir en makalös ekonom och livsakrobat. Perfekt, med andra ord.

 

Det måste ju vara enkelt med någon miljon på sparkontot, tänker jag... medan någon annan drar upp ett cykelvrak från Selångersån, tittar på det och inser att en ny kedja är ju billig på Biltema.

 

 

lånad bild